Pandemin visade att stora sektorer nästan omedelbart kunde ställa om och börja arbeta på distans. Något som under decennier visat sig vara omöjligt, men helt plötsligt var det inte någon större utmaning när flera yrkeskategorier sattes i frivillig karantän och därmed ställdes inför fullbordat faktum. Varför var det ens en utmaning från första början? Det tål att reflektera över!
Det ska givetvis sägas att alla organisationer inte hade förutsättningarna att arbeta på distans. I all hast gjordes en rad anpassningar för att möta organisationens nya behov. Ovetandes ledde detta till att flera organisationer exponerade en rad nya sårbarheter. I kombination med redan exponerade sårbarheter blev de en vidöppen godisbutik för informationshungriga. När organisationen blev varse om informationsläcklagen gömde de sig bakom det påstådda faktum att de fallit offer för statsunderstödda aktörer som tog för sig. Verkligheten var förstås en annan. Förhoppningsvis bidrog pandemin till ett uppvaknade för dem, och inte minst ett välbehövt avstamp i ett eftersatt informations- och it-säkerhetsarbete. Förhoppningsvis ett långsiktigt hållbart sådant, även om jag måste medge att jag tvivlar. Den som söker lättköpta poäng tänker sällan långsiktigt utan fortsätter att bygga på sitt skuldberg.
Vår internetinfrastruktur visade sig ånyo tillräckligt robust när den ställdes inför ännu ett prov under pandemin. Jag är i sammanhanget tacksam över hur vår internetinfrastruktur växt fram under decennier genom idogt kvalitativt arbete. Inte sällan i det tysta, även om det bitvis kantats av meningsskiljaktigheter. Betänk att det fanns krafter i början på 1990-talet som hävdade att den svenska internetinfrastrukturen borde byggas av en aktör med vårt gamla telenät som modell. Krafter som sedan länge kan känna sig omsprungna av den nutida verkligheten.
I ett led att tänka långsiktigt hållbart presenterade TU-stiftelsen initiativet Fem små hus under året för att rusta oss för nästa utmaning och inte minst kommande utmaningar. I skenet av de satsningar som görs under pandemin så ryms detta initiativ inom ramen för öresavrundningen och till skillnad från många andra satsningar så finns det ett färdigt förslag att skrida till verket med.
Det är betydligt mer oroande när statliga medel tillgängliggörs för ändamål som inte är tillräckligt utredda. Vi kommer sannolikt att se en del galenskap i kölvattnet kring dessa satsningar och nya lycksökare kommer att samlas där otydligheten är som störst. Sammantaget är detta något som sannolikt leder till nya sårbarheter som kommer att visa sig under de kommande åren. För att knyta an till den undermåliga äldreomsorgen har en rad exempel passerat genom åren såsom vidöppna trygghetskameror, trygghetslarm som kommunicerar okrypterat och trygghetscentraler som är allt annat än trygga. Allt på grund av undermålig kravställning. Vi kan långt bättre än så!
Under 2021 kommer ett antal statliga utredningar att se dagens ljus. Jag hoppas att få se en tydlighet med vad som avses med ett röjande, något som debatterats under ett par år med allt för många förståsigpåare som grumlat bilden medan skyddsvärd information under tiden kommer obehörig till del. Om det nu är ett röjande? Eller var det tvärt om?
Jag vill också se en tydlighet i hur vi tänker oss elektroniska underskrifter framgent. Det är inte rimligt att Adobe:s Approved Trust List (AATL) har den dominans den har på den svenska marknaden med tanke på att vi har en EU-förordning som borde reglera området. En förordning som för övrigt verkar främmande för det stora flertalet. I väntan på att vi börjar använda kvalificerade elektroniska underskrifter är tanken med en lista över betrodda icke-kvalificerade tjänster beundransvärd, förutsatt att det finns ett ramverk att mäta dem mot. Själva benämningen ”icke-kvalificerade betrodda tjänster” är ju allt annat än självförklarande för den oinvigde. Direkt motsägelsefullt utan närmare beskrivning. En central valideringstjänst torde vara en väg fram mot en mer långsiktig lösning på området.
Slutligen så önskar jag mig så klart att de positiva förändringar som år 2020 bidragit till består. Synd bara att det kräves en pandemi för att ge digitaliseringen den efterlängtade skjutsen. Det känns inte rättvist mot alla de som drabbats. Hoppas nu bara att den doping som statskassan används till träffar rätt och inte leder till nya hinder eller andra negativa effekter.
Jag tar tillfället i akt och tillönskar er alla ett Gott Nytt År och ser fram mot den post-pandemiska eran.
Thomas Nilsson
